Det här med hundar

Kärleken till djur är verkligen något som fascinerar mig. På filmer när djur far illa eller dör, då tar det hårt i mitt hjärta. Konstigt nog mycket härdare än om det är människor. Tror nog att det kan ha med tillvänjning att göra. Människor dör ju som flugor i vissa filmer medans så inte sker i verkligheten som tur är. Eller mer...det sker inte där jag är än så länge. Men djur har jag förlorat.
Min första egna hund köpte jag när jag var 13 år. Det var en cockerspaniel som jag naturligtvis döpte till Lady. Hon var en underbar hund som tyvärr bara brydde sig om min far vilket han tyckte var hysteriskt roligt. När jag tog på henne kopplet och skulle gå ut kunde han säga "ah, jag tror jag ska gå en sväng" och då vägrade Lady gå med mig. Detta till fars stora förnöjsamhet.
Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det gör jag inte.
Det dröjde tills jag var 24 år tills jag köpte en ny hund. Denna gången blev det en goldenretriver som fick heta Zappa. En alderles egen hund som långe bara var min. Men jag skaffade mig familj, mannen Björn och senare dottern Johanna och Zappa älskade oss alla.
En egenart hade han, han kom inte när vi kallade på honom. Eller jo, men inte när vi varit och vandrat i skogen. Då tänkte han det var en lek och han gömde sig eller hoppade runt, dock inte in i bilen.
Vi försökte mer ytterligare en golden, Zenta, men henne fick vi tyvärr lämna bort då hon gärna markerade mot Johanna. Hon hamnade hos en veterinär på en gård så det blev ju bra det med.
Nästa lilla gangster var en Jackrussel. Han hette Peppe och var verkligen en riktig gangster. Underbar mot oss som numer var fyra i familjen men inte så kul mot andra. Dessutom var han en rymmare av rang, drog som en avlöning om en kanin eller hare blev synlig. Dock en av de sötaste hundarna som funnits.
Efter honom ville jag ha en paus i hunderiet, han hade ju varit en handfull.
Då börjar dom ringa som attan om en tervuren som blivit bortlämnad. Vi sa nej med de fortaste ringa. Till sist sa ja att "visst, vi kan ju titta på honom". Jag och tjejerna åkte till Helsingborg och träffade en av de lydigaste och vackraste hund jag någonsin sett. Han gick med oss, utan koppel i stan. Gick fot och stannade vid varje korsning för att vi skulle säga till honom att gå vidare.
Otroligt väluppfostrad och ändå bortlämnad. Ägaren ville inte ha honom för att han var krystad och hon inte kunde använda honom i avel.
Denna underbara vän stannade hos oss i 12,5 år. Han blev alltså 14 år. Och han är så in i helsikes saknad. Kommer aldrig ha en så väluppfostrad hund fler gånger.
Nu var vi utan hund i några år.
Så fick jag då min cancerdiagnos och besked om att det kommer ta ett år med behandlingen.
Då blev min tanke direkt....vi ska ha en valp.
Och hem kom Bosse.
Honom ska ska jag beskriva mer om längre fram. Han är en oerhört stor källa till gläder och kärlek.
Jag älskar helt enkelt honom

Tuttografi

Återigen finns skräcken där.
Har cancern kommit tillbaka.

Svaret  på det kommer väl i veckan
Men oron är uppenbar i min kropp

Tanken på om man klarar det åter en gång, cytostatikan, de tio sprutorna mellan omgångarna, håravfallet som jag visserligen inte led nämnvärt av. Men allt som det innebär.

Usch

Grubblerier

Funderar på att släppa pensionärslivet och gå upp till att jobba 90% med en eventuell uppehållstjänst.
Det innebär att jag är ledig hela sommaren samt jullovet. Jag är ju piggare nu, blir inte så himla trött längre. Men, är det för att jag jobbar som jag gör? Dvs 50% fördelat på måndag - onsdag. Eller är det att kroppen återhämtat sig så pass att det kan fungera nu. Så svårt att veta. Men jag vill inte tillbaka till hur det var innan, satt ju som en halvdöd på kvällarna. Helt tom i huvudet, fattades bara banjoklinkandet så skulle bilden vara klar :)
Annars då? Jo tack! Gick och ramlade söndagen mellan jul och nyår och har fortfarande ont i revbenen. Antingen en spricka i själva benet eller något muskelfäste som fått stryk. Höften har dock återtagit sin normala färg och är inte mörkblå längre.

Längtar fortfarande till att vagnen kommer på plats. Den nya vagnen som vi köpt har mycket bättre värmeanläggning så jag skulle gärna ha den på plats hela året.

Bjuder på en bild på mig och mannen. Gifta i 33 år och tillsammans i 40 år i december.
Ofattbara siffror 😳

Så var det gjort!

Man kan se det som att riva av ett plåster, ett snabbt ryck så är det över. 

Nu var inte första arbetsdagen så snabb, det var jobb mellan halv nio och tre. Men rittzzz så är den över. 

Jag har jobbat på skolan i 14 år nu om man inte drar bort det året jag var sjukskriven. För då blir det 13 år. Alltså 13 år på samma arbetsplats! Min tanke var att jag skulle jobba där ca fem år men på något konstigt sätt fastnade jag. 

Arbetsplatsen som sådan är nog inte helt positiv fast de flesta som arbetar där är hyggliga människor som brys sig. Men som på så många andra lite större arbetsplatser finns det en inre krets. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men det är en grupp människor som inte släpper in alla. Lite som det tuffa gänget i skolan. Tror dock inte att dom tänker på det, det bara är så och har alltid varit så. Det är en krets som jag aldrig velat vara i och alltid valt bort men för något år sen jobbade en kvinna som så gärna ville vara med. Hon hade arbetat som assistent och kom nu tillbaka med en gedigen utbildning som dock inte var en lärarutbildning och hon upplevde sig vara utanför vilket gjorde henne ilsk och gåpåig. 

Men förutom detta så är det en utmärkt bra arbetsplats. 

Och mitt jobb är bara helt underbart. I princip jobbar jag enbart med att "locka" dit nya elever genom att visa runt på deras studiebesök, ordna så att dom kan prova på hos oss någon vecka och annat gött. Jag har det förbaskat bra. 

Ändå är det lite tungt så här i januari.....det är lite väl långt till sommaren och ledigheten. 

Vår numera sålda vagn. Ny kommer snart 🚩

Till sist bjuder jag på en bild från i höstas. Vår gamla vagn som nu är såld och en, för oss, ny vagn är på väg. Vi har köpt en Kabe och jag längtar tills vi kör ner den till Löderup och sommarsäsongen börjar. 

Ja, det är sånt man tänker på så här en tisdag i början av januari. 

VHS

Fick för oss att titta på våra gamla videofilmer.

Fram med VHS-apparaten. Gick alldeles ickeutmärkt.

Tydligen var vi tvungna att även ha fjärrkontrollen och var den är har vi ingen aning om. 

Goda råd var inte dyra, efter en efterlysning på Facebook fick vi tag i inte minde än två apparater. 

Bänkade oss och började titta på filmen från mannens och mitt bröllop. 

Det blev en oerhört konstig upplevelse. Så många människor som inte längre finns bland oss. Men där såg vi dem skrattandes och livfulla. Känns nästan surrealistiskt. 

Min mor dog för ett antal år sen i cancer. De senare åren i hennes liv kretsade mycket kring sjukdomar. När jag var där var det alltid prat om eventuell cancer redan långt innan hon blev sjuk i cancer. Hon pratade även om hur illa det var för min far och han lever ju faktiskt fortfarande. Med andra ord så var det just sjukdomar som avhandlades. Det gjorde att jag drog mig för att besöka dem. Inget jag är stolt över. 

Så ser jag då mor på film, skattandes och glad. Vi var det bästa av vänner och efter att ha sett filmerna känns saknaden stor. Det var den kvinnan som var min vän och som jag skrattat och gråtit tillsammans med så många gånger. 

Jag, min syster och min far var med henne när hon dog och då var det endast lättnad i min kropp, inte sorg. Hon hade bestämt sig för att denna vecka ska det ske, det fanns ingen vilja att fortsätta. Hon hade "kvalificerad vård i hemmet" KVH och i början av veckan talade hon med läkaren om att inget livsuppehållande fick sättas in förutom syrgasen. Konstigt nog var det en väldigt trevlig vecka. Låter ju helt absurt nu men så var det. Jag var kaffeansvarig, trots min brist på kaffekunskap och många skratt blev det när de andra skulle dricka mitt kaffe som antingen var fosterfördrivande eller blask (deras ord). 

I kväll ska vi fortsätta att botanisera i filmerna. 

Det gör ont att se alla som inte är med oss längre men så roligt det är att se våra två döttrar. Så små och så underbara. Tänk så fort tiden har gått. Jag avskydde när vuxna sa att tiden rusade iväg när jag var väldigt ung. Nu säger jag så själv. Man kan se det som att en cirkel har slutits. 

Nytt år och nya tankar

Ett nytt årtionde har precis börjat.

2019 var ett bra år. 

Efter några mer svåra år blev 2019 lite lättare. Yngsta dottern kunde köpa en liten läcker lägenhet i Malmö. Dessutom fick hon två nya jobb och jobbar nu på ett företag som konsult. Äldsta är kvar på sitt jobb i Hässleholm och har en lägenhet sen några år tillbaka. Så allt är lugnt. 

Det här är inte min första blogg.

Bloggarna har kommit och gått. 

Jag ledsnar efter ett tag men saknar något forum där jag kan skriva av mig så därför börjar jag om på nytt. Det finns saker som bara måste ut.