Det här med hundar

Kärleken till djur är verkligen något som fascinerar mig. På filmer när djur far illa eller dör, då tar det hårt i mitt hjärta. Konstigt nog mycket härdare än om det är människor. Tror nog att det kan ha med tillvänjning att göra. Människor dör ju som flugor i vissa filmer medans så inte sker i verkligheten som tur är. Eller mer...det sker inte där jag är än så länge. Men djur har jag förlorat.
Min första egna hund köpte jag när jag var 13 år. Det var en cockerspaniel som jag naturligtvis döpte till Lady. Hon var en underbar hund som tyvärr bara brydde sig om min far vilket han tyckte var hysteriskt roligt. När jag tog på henne kopplet och skulle gå ut kunde han säga "ah, jag tror jag ska gå en sväng" och då vägrade Lady gå med mig. Detta till fars stora förnöjsamhet.
Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det gör jag inte.
Det dröjde tills jag var 24 år tills jag köpte en ny hund. Denna gången blev det en goldenretriver som fick heta Zappa. En alderles egen hund som långe bara var min. Men jag skaffade mig familj, mannen Björn och senare dottern Johanna och Zappa älskade oss alla.
En egenart hade han, han kom inte när vi kallade på honom. Eller jo, men inte när vi varit och vandrat i skogen. Då tänkte han det var en lek och han gömde sig eller hoppade runt, dock inte in i bilen.
Vi försökte mer ytterligare en golden, Zenta, men henne fick vi tyvärr lämna bort då hon gärna markerade mot Johanna. Hon hamnade hos en veterinär på en gård så det blev ju bra det med.
Nästa lilla gangster var en Jackrussel. Han hette Peppe och var verkligen en riktig gangster. Underbar mot oss som numer var fyra i familjen men inte så kul mot andra. Dessutom var han en rymmare av rang, drog som en avlöning om en kanin eller hare blev synlig. Dock en av de sötaste hundarna som funnits.
Efter honom ville jag ha en paus i hunderiet, han hade ju varit en handfull.
Då börjar dom ringa som attan om en tervuren som blivit bortlämnad. Vi sa nej med de fortaste ringa. Till sist sa ja att "visst, vi kan ju titta på honom". Jag och tjejerna åkte till Helsingborg och träffade en av de lydigaste och vackraste hund jag någonsin sett. Han gick med oss, utan koppel i stan. Gick fot och stannade vid varje korsning för att vi skulle säga till honom att gå vidare.
Otroligt väluppfostrad och ändå bortlämnad. Ägaren ville inte ha honom för att han var krystad och hon inte kunde använda honom i avel.
Denna underbara vän stannade hos oss i 12,5 år. Han blev alltså 14 år. Och han är så in i helsikes saknad. Kommer aldrig ha en så väluppfostrad hund fler gånger.
Nu var vi utan hund i några år.
Så fick jag då min cancerdiagnos och besked om att det kommer ta ett år med behandlingen.
Då blev min tanke direkt....vi ska ha en valp.
Och hem kom Bosse.
Honom ska ska jag beskriva mer om längre fram. Han är en oerhört stor källa till gläder och kärlek.
Jag älskar helt enkelt honom