Avslut

I helgen har jag varit på ett av mina numera sällsynta besök i Stockholm. Förr var jag där titt som tätt men tiderna förändrades och arbetslivet med den. Jag har varit med i en styrelse i många år och nu lägger vi ner föreningen. Galet nog lägger vi ner när det behövs som mest. Vi har arbetat för att elever med särskilda behov ska få rätt vägledning in i en sysselsättning. Men med förändrad skola där konstigt nog likställdhet ska råda sparas det in på det och den vanliga studie- och yrkesvägledaren förväntas fixa detta på 20% och resten av sin tjänst på "vanliga" skolan. Det stöd ut i sysselsättning som eleverna fick skulle istället alla elever få. Men för att återgå till vår huvudstad. Jag var där i egenskap av vägledare inom särskolan (numera heter det anpassade skolan) och var då på Skolverket, Försäkringskassan och ibland på SKL som numera heter SKR. Det var oerhört berikande att känna att jag kunde påverka och informera om hur jag och andra vägledare arbetade med att få ut ungdomarna i sysselsättning. Vi vägledare fick total uppbackning av myndigheterna då. Min tjänst bestod i att då och då vara med ungdomarna på arbetsplatserna, att samverka med Arbetsförmedlingen så att lönebidragsanställningar gjordes. Samverkan var även med omsorgens LSS-personal i de fall eleven inte stod till arbetsmarkandens förfogande som det lustigt nog heter. Mina elever var från södra Sverige och jag tillbrigade många mil i bilen och då och då även på hotell. Det var faktist mycket stimulerande arbete och jag älskade det. Men sen kom Herr Cancer på besök och under tiden som jag behandlades förändrades min arbetssituation och jag blev mer en marknadsförare istället för vägledare. Kul det med men lite tråkigare. Så...avslut på arbetslivet och avslut med SYVI. Båda kommer vara saknade. Till sist en bild från mitt hotellfönster. Nedanför stod Svenska herrlandslagets buss, hela hotellet var fullt av handbolls människor. Många var det som tog selfies med bussen som bakgrund :)

Tiden och livet

För ja, livet finns fortfarande. Och tiden finns den med. Tiden finns mycket mer. Men nu för tiden heter den pension. Livet har dessutom tagit sig krumsprång med mig. Vi har bytt hus med äldsta dottern. Så nu bor vi i ett hus där mina föräldrar en gång bodde och som ligger 100 meter från där vårt första egna hus låg, eller ja...fortfarande ligger faktiskt. Jag kämpar fortfarande med behandligar men börjar se ett slut i tunneln. Men när jag ser mig i spegeln ser jag en helt annan person än som jag tänker jag ska se. Vem är den tanten och var är jag? .