Uppdatering så här någon månad efter.
Tanden kom och inte katten fungerar den. Det går inte att äta med den och dessutom spänner din så pass att det är obehagligt att bära den.
Jag bryr mig inte om att föra väsen angående detta eftersom jag förhoppningsvis får (läs betalar för) en permanent lösning.
Men eftersom jag inte kan äta med ersättningstanden sitter jag i princip hemma alltid. Förutom en och annan natt nere i Löderup.
Här en bild från "vår" tomt på campingen.
Vad det gäller behandlingen har onkologen ändrat till att jag är där nere, i Malmö, varje vecka. Har i skrivande stund sju behandlingar kvar.
Snacka om att jag är less på det.
Sen finns det de som har det mycket värre än vad jag har. En av döttrarnas mamma har en obotlig hjärntumör och min väninnas son har leukemi som dom har svårt att hitta behandling för. Så...jag har det ändock bra.
Men sen är det ju så att det till syvende och sist inte gör vardagen enklare. Det gör möjligtvis att jag känner mig egoistisk.
Förra gången jag hade cancer sa en kollega att jag ska ju vara glad att det inte var ett barn som fick sjukdomen. Märkligt sett att se på det och jag reste mig upp och gick.
Jaja, huset blir i varje fall målat : )
