Nu har jag fått sista cytostatikan för denna gången.
Skriver för denna gången eftersom jag ju vet av tråkig erfarenhet att man aldrig är säker. Det som händer nu är att jag väntar på tandläkaren och strålningen. Men den supergiftiga delen av behandlingen är klar.
Den psykiska påfrestningen har varit tuff. Förra gången var jag mycket mer positiv och hade mer framtidstro men nu är den något låg. Tror liksom inte att allt kommer att bli bra. Kanske är det så att det är en naturlig reaktion?
Men jag ser framemot att åtminstone må lite bättre. Att börja träna upp kroppen igen. Har tänkt mig friskis och svettis som har ett bra pensionärspris. Längtar faktiskt.
