Mest gnäll faktiskt

Livet känns just nu mycket konstigt. Sakta men nästan säkert rullar depressionen in. Visst var det  Monica Törnell som sjöng ”Det är då som det stora vemodet rullar in”? Och som man kan känna igen sig i den texten.
Min far sitter på ett särskilt boende och är ledsen, gråter och tycker att livet är meningslöst och som varken hör eller ser särskilt bra. Det är jäkla tufft att inte kunna besöka honom.
Hade det bara funnits en tidsram hade man kanske fixat det bättre än vad man gör nu. Om vi visste att den fjortonde augusti är det över. Det vore något att önska faktiskt. Men tvärtom, vi vet inte ett jota om hur länge detta kommer finnas.

Trots detta gnäll finns det mycket att glädjas åt. Vi har en fantastisk husvagn och campingplats precis vid havet, vi har ett oerhört läckert hem med en egen lite pööl, vi har en go Bossebus som bara (nästan) ger glädje och framförallt två härliga döttrar som vi tyvärr inte får träffa men som faktiskt hör vad vi säger via telefon.
Ibland får man faktiskt se vad man har och inte vad man inte har.

Jag arbetar fortsatt hemifrån. Sjukdomen kryper närmre och för första gången drabbar det människor i min någorlunda närhet. En väns flickvän är i Lund och får syrgas och personer på stans skolor är sjuka och därför har jag sagt ifrån att jag inte kommer att vara på jobbet.
Lite svårt att sysselsätta mig, läser och förkovrar mig allt vad jag kan. Kommer bli fruktansvärt utbildad :-)